MATERIALEN

Att göra medvetna val för vilka material som används till varje enskild produkt är inte bara en fråga om smak, stil eller tycke - det är faktiskt självaste grunden för att skapa en exceptionellt hantverk som håller. Med premium läder från några utav världens främsta garverier, blad från finska och svenska smedjor samt noga utvalda bitar trä är varje enskild vara exklusiv, hållbar och noggrant tillverkad.

LÄDER

Naturen, förädlad och framhävd

Jag tillverkar alla produkter helt för hand i äkta läder enligt traditionellt manér. Det är ett tidskrävande och prestationsberoende tillvägagångssätt som man knappt ser ens hos de stora modevaruhusen längre, utan främst hos mindre ateljéer och andra skickliga lädermakare som kan ge varje produkt sin fulla uppmärksamhet från början till slut.

Med undantag för lintråd, lim och i vissa fall nitar samt dragkedjor så använder jag enkom läder till allt. Utöver att bidra till en högklassig produktion, bidrar även lädret till en ökad livslängd på allt som lämnar ateljé Samuel Jaan Leonard. Här finns inga syntetiska fibrer, plastfodringar eller förstärkningar som vittrar sönder, endast premium läder som utvecklar underbar patina ju mer det används.

Mycket av det vegetabiliskt garvade lädret som används i mina produkter kommer från Consorzio Vera Pelle, ett italienskt konsortium bestående av olika garverier så som Conceria Walpier, Badalassi Carlo med flera.

Charmen med att vara en enmans-ateljé är att själv få styra över vilka material som används i sina skapelser, så jag använder även läder från andra garverier och produktionen anpassas helt beroende på projekt, materialtillgång och konstnärlig inspiration från min sida. Möjligheterna är i mångt och mycket oändliga när det kommer till att kombinera olika typer av läder sett till garvningsteknik, texturer och färger. Min ambition är dock att skapa smakfulla och tidlösa lädervaror som känns lika aktuella nu som om tio år, oavsett hur trenderna ändras.

TRÄ

Kanske det vackraste vi har

En kniv från min ateljé är mer än bara ett verktyg, det är en vän som du kommer se, känna och bära på varje dag. En vän uppbyggd av ett blad, ett skaft och ett fodral. Just skaftet är den del som formar det estetiska och sensoriska intrycket allra mest. Därför är träslaget den viktigaste parametern som definierar intrycket, stilen och framförallt känslan som kniven inger.

Varje träslag bär på sin egna unika karaktär, sitt egna mönster och sin egna unika känsla i handen.

Turkisk valnöt är ett av de mest exklusiva skaftmaterial som finns att tillgå och syns vanligtvis i klassiska gevärskolvar av högsta klass. Med sina djupt skiftande toner av brunt och svarta krusiga linjer finns de få material som kan mäta sig när det kommer till traditionell klass och elegans. Valnöten är hård, tät och relativt lätt med en slät yta, om än att valnötsvrilen ibland har några mindre, naturliga hålrum från dess vildare växtfas.
Björkvril uppstår som en slags missväxt på björkarna där fibrerna växer i vilda, oregelbundet virvelliknande mönster. Resultatet blir ett material med en nästan hypnotisk struktur. Vrilen är hård som sten, stabil och har en fantastisk lyster i sina chatoyance flammor vilket ger materialet en ställning av rang när det kommer till klassiskt hantverk och finsnideri. Björkvrilen är ett trä som kräver tålamod när den ska formas, bearbetas och oljas in men som är väl värt det hårda jobbet. På grund av sina täta fibrer har vrilen en slät yta och en behaglig tyngd.
Masurbjörk är, i kontrast till vrilen, en form av missväxt på insidan inuti björken. Trots att de kommer från samma trädslag så har de sina helt egna uttryck. Just masuren är ljus med mörka, nästan svarta prickar som marmorerar träet i en av naturen lagd mosaik. Det är ett sofistikerat och historiskt virke som tilltalar i alla lägen. Vikten är ofta lagom och ytan subtilt len. Det är ett trä som viskar lyx. Kan vara bland det vackraste som vi har.
Ek är det mest klassiska valet och är ett träslag med anor och tyngd bakom sig. Tät, slitstark och med en vackert rak ådring som framträder när ytan sandas för eken med sig en gedigen, jordnära estetik som passar alla de knivar som ska användas och beundras. Skaft av ek har en bra tyngd och en mer texturerad yta som ger ett stadigt grepp.
Svartek som även brukar kallas för bog oak är resultatet av kemiska reaktioner i naturen, där låga syrenivåer samarbetar med ekens tanniner och andra ämnen för att skapa ett material som är naturligt färgat mörkt, inifrån och ut.

Gemensamt för samtliga träslag är att varje enskild bit väljs ut med största omsorg för varje kniv.

KNIVBLAD

Av stål och eld

Bladet är väl egentligen det som kan kallas för både knivens kropp och själ. Det är här funktionen möter formen, och det är här knivens öde bestäms. Dels hur bladet kommer prestera, hur ofta det behöver slipas och hur det kommer nötas med tiden.

Jag tillverkar inga knivblad själv. Det finns så många skickliga smedjor att det istället är min ynnest att få arbeta och forma allt runt självaste bladet istället.

Rostfritt stål är det moderna och självklara valet av flera goda skäl. Det motstår fukt och korrosion väl utan att kräva något mer än grundläggande omsorg. Rostfritt stål behåller sin kalla glans över en lång tid och passar den som vill ha en kniv som alltid är redo att användas, utan krabb eller särskilda omständigheter. Det är på många sätt ett generöst material som kan slitas med hälsan. En egg av rostfritt stål håller också sin skärpa betydligt längre än eggen på ett kolstålsblad.

Nackdelarna är att rostfritt stål är svårare att vässa till en hårklyvande skärpa. Stålet kan också vid krävande användning också "flisa" sig i eggen vilket försvårar framtida slipning än mer.

Kolstål har å andra sidan blivit ytterst populärt den senaste tiden, inte minst bland slöjdare och kockar världen över. Stålet är mjukare vilket gör det enklare att med rätt verktyg kunna vässa till en sylvass egg, vilket märks direkt när kniven sätts i arbete. Skulle olyckan vara framme så flisar sig inte eggen lika lätt på kolstålsblad, utan den deformeras på ett "mjukare" vis vilket gör det enklare att rädda om så skulle ske.

Nackdelen är att kolstål kräver mer underhåll av användaren. Skärpan man får genom vässning håller inte lika länge vilket gör att man får slipa allt oftare. Torkar man inte av bladet efter användning är rosten ett faktum. Metallen reagerar även starkare på syror från exempelvis citrus och lök, vilket resulterar i mörkare missfärgningar. Kolstål är därför mer lämpat för den passionerade användare som är mån om underhåll och som ser efter sitt blad.